Min Kleio...

Jag startade denna sjal hösten 2011, när mönstret kom ut.
Hösten 2011 när vår dotter just legat på operationsbordet och tagit bort en aggressiv cancertumör som invaderat vårt liv.
Hösten 2011 när min energi på allvar tog slut, och nästan ingenting fanns kvar av mig som jag en gång var. Jag fick nu betala för att jag inte tänkt på mig själv under många, många år. Och dotterns sjukdom knuffade mig över kanten.

Då stickade jag denna sjal. Jag vet faktiskt inte hur det gick till.
Men på något sätt lyckades jag läsa mönstret, och det blev till slut en sjal.
När jag skulle blocka den, upptäckte jag att jag tappat en maska någonstans i den avslutande spetskanten.
Jag la den åt sidan....

Stackars Kleio har legat där sedan dess. Tills nu.
Nu har jag fixat spetskanten, och sjalen är hel igen. Fortfarande oblockad, men hel.
Jag har återupplevt alla tankar och känslor som skapade maska för maska, när sjalen växte fram, denna tunga höst.

Vår dotter fick genomgå en operation till, men hennes stora ärr har bleknat och de avskurna nerverna i ansiktet har läkt lite grann. Än är det inte över, monstret lurar runt hörnet, men vi får finna oss i att detta är livet. Men jag känner mig trots allt mycket privilegierad och tacksam!
Vår hjältinna <3

Min Kleio är fylld av alla känslor och tankar, och kommer alltid att vara speciell.
Stickning är en fantastisk hobby, och jag är tacksam för alla härliga stickerskor jag har fått lära känna, även om jag inte alltid orkar vara så social som jag en gång var.
Här kommer ett foto av min Kleio, som sagt, oblockad men hel!